Hur många gånger har jag dött?

“Como revolucionario, estaré hoy, mañana y siempre en las primeras filas de mi pueblo, aún estando consiente que se nos podrá ir la vida”.

Som den revolutionär jag är kommer kommer jag att idag och imorgon befinna mig på första leden bland mitt folk trots att jag är medveten att livet kan fly undan oss”

Walter Tróchez


Den 14 december, dödades fri- och rättighetsförsvararen Walter Tróchez. Walter tillhörde gayrörelsen och kämpade för den sexuella mångfalden och mot ett odemokratiskt samhälle, en sysselsättning som kostade honom livet. Han hade tidigare flytt undan ett attentat den 4 december men denna gång lyckades diktaturen och paramilitära grupper släcka hans röst.

Den 17 juli hade jag möjligheten att se Walter i ett möte som vi hade med europeiska och latinamerikanska organisationsnätverk i Tegucigalpa vars syfte var att övervaka brott mot mänskliga rättigheter sedan statskuppen de 28 juni. Alla nationella och internationella organisationer närvarande talade ut om situationen och gjorde analyser på hög nivå om vad som hade hänt och om vad som skulle kunna hända i framtiden. Plötsligt reser sig en för mig ung kille, ganska liten, med en gammal keps och slitna byxor. Det är Walter som med ett enkelt språk fångar allas blick och säger.” Det är vi som är ute på gatan som får sätta bröstet till, som får täcka oss med våra bara händer mot polisens batonger, som anses som ett hot mot etablisemanget. Vi är osäkra medborgare i denna nya kontext. Jag vet inte som mycket om alla analyser som ni gör men jag vet att det är inte rätt det som vi får stå ut med idag och jag kommer att fortsätta att protestera och manifestera mig mot dessa orättvisor som vi lever med idag. Våra ansikten är in statskuppens kikare.

I det ögonblick insåg jag, två veckor efter statskuppen, allvarligheten av vad som hade hänt i Honduras och visste att vi var tvugna att agera för att försvara demokratin men nu när jag får nyheten i min post om Walters död, trots att vi aldrig utbytte ett endaste ord, känner jag hur vemodheten, ilskan och maktlösheten omfamnar mig. Vad är livet värt egentligen? Hur många liv måste offras för att försvara demokratin?

Jag är medveten att många fler kommer att gå denna öde till mötes i denna allt mer våldsamma Honduras. Walter är död men hans flamma för ett rättvisare samhälle kommer fortsätta a brinna. Om vi vill ha en global rättvisa måste vi fördöma alla statskupper i Latinamerika och statskuppen i Honduras är inte undantagen.

Terror på Honduras gator

Valen skulle sätta stopp för krisen i Honduras. Varför fortsätter folk att försvinna, varför dör unga människor i Honduras? Är dödspatrullen åter igen tillbaka i Centralamerika?

Den 28 juni dödades två unga män i södra delen av landet och i huvudstaden. Båda var aktiva inom motståndsrörelsen.

Den 5 december dök ett flertal maskerade män till ett hus i området El Carrizal och sökte efter Ada Martinez, aktiv medlem av motståndsfronten. Då de ej hittade henne tillfångatog männen två kvinnor som befann sig i huset, Vilma Martínez och Sonia Castillo. De fortsatte att söka folk tillhörande motståndsfronten och tillfångatog ytterligare fyra. Än har ingen av dessa hittats. Dagen innan husrannsakades kontoret till dagstidningen El Libertador och datorer och kameror bortrövades samtidigt som man våldtäktshotade den kvinnliga personalen.

Detta är allvarligt för återuppbyggnaden av en demokrati och ett land i fred och för många ses det som sätt att avskräcka folk från att fortsätta protestera och kräva en konstitutionsförsamling (man kräver ej längre återställandet av Zelaya) och soppa vägen fri för Pepe Lobo.

Europeiska nätverk kräver a EU agerar

Europeiska nätverk, bekymrade över situationen i Honduras kräver följande från Europeiska Unionen:


Att avvisa och inte erkänna valen i Honduras den 29 november.

Att bibehålla det tillfälliga upphävandet av det europeiska utvecklingssamarbete med Honduras regering och öka direkt utvecklingssamarbete till det civila samhället, särskilt de som arbetar för styrelseformer och mänskliga rättigheter.

Att rekommendera EU: s medlemsstater att fortsätta och utvidga restriktioner för inresa i EU mot företrädare av honduranska de facto regering.

Att skjuta upp eller bibehålla upphävandet av tekniska eller på annat sätt stödet till Honduras armén och polisen.

Att förbli vaksamma om de mänskliga rättigheterna, särskilt när det gäller rätten till fredlig demonstration och pressfrihet.

Att fortsätta med uppskjutandet av förhandlingarna med Centralamerika tills den konstitutionella ordningen har återställts.

Återupprättandet av alla EU: s engagemang med Honduras bör ha följande krav:

Ett öppet och integrerat nationell dialog, fastställandet av tydliga och verifierbara avtal för återgången till demokrati.

inrättandet av en ny social och politisk pakt som gör det möjligt att återuppbygga institutionella ordningen i landet.

Se brevet på engelska

Stigen som skapas medan du vandrar

Henry David Thoreau sa en gång : "De som, medan de protesterar mot regeringens handlingar, ändå lyder, är onekligen dess mest samvetsgranna stöttepelare och ofta det allvarligaste hindret för förändring." Detta är något som vi bör ha i tankarna när vi ser varje dag, sedan den 28 juni, personer från alla delar av Honduras som protesterar och trotsar solen, regnet och framförallt polisbatongerna. De bönder, arbetare, lencaindianer, unga och äldre som fortfarande trotsar vapnen och försvarar demokratin, dessa borde leda Honduras. Dessa medborgare som vandrat i 160 dagar i Tegucigalpa, San pedro Sula, Santa Barbara, Olancho och flera andra ställen i landet. De skriker, mot de massmedia som skriver ”de är endast ett tiotal”, - ”Lär är att räkna vi är många fler!”, samtidigt som de visar lillfingret som inte har bläck för att klargöra att de inte har gått till valurnorna.

Onekligen har honduranerna slagit många världsrekord och manifesterat sig mot orättvisorna och vägrat lyda diktaturen, för freden och demokratin, för landets framtid där man först tar hand om grunden till problemet och sedan bygger ett land, inte genom att sopa allt under mattan.

Vandrare, det finns ingen stig, stigen skapas genom din vandring! Antonio Machado

Manual för statskupper i Latinamerika

Diktaturen har erkänt att 1.6 miljoner personer gick till valurnorna. 4.6 miljoner kallades till att rösta. Detta innebär att endast 34,7 % röstade. I denna siffra beaktas dock inte alla ogiltiga röster vilket såklart kommer att minska de röster som diktaturen stödjer denna fars på. Det finns, i demokratins namn, inget annat än att förklara valen ogiltiga.

Idag röstade kongressen emot att återinsätta Zelaya till makten. Trots att detta var en av det viktiga överenskomna punkterna är även detta en del av skådespeleriet för att säga att man följer San Jose – Tegucigalpa avtalet.

Protesterna fortsätter ute på gatorna och folkmassan vill ha Zelaya tillbaka trots att han sagt att han inte vill tillbaka till presidentämbetet även om kongressen skulle rösta för hans återvändo. Kampen fortsätter, nu gäller det att få valen ogiltiga och hoppas på att inga mer länder börjar vackla i sina ståndpunkt och erkänner valen.

Latinamerikanska presidenter går ej längre säkra. Nu kan statskuppsmanualen tas fram för att få bort presidenter som inte lyssnar på etablisemanget: 1) köp alla statsmakter 2) ta dig fram med militärt våld in i presidentens sovrum och för bort honom till Costa Rica 3) inskränk alla fri och rättigheter för att kunna förtrycka, tortera och mörda de som sätter sig emot ditt statskuppsprojekt 4) konsolidera din diktatur 5) lura internationella samfundet 6) iscensätt fria och demokratiska val och sätt dit någon som lyssnar på etablisemanget. Enkelt, ha lite tålamod och glöm inte att ha en stormakt som backar upp dig!

Så här går en "lung" valdag till i San Pedro Sula, Honduras

Video 1
Video 2
Video 3
Video 4
Video 5

Valen utan demokratisk anda

Motståndssidan säger att valdeltagandet ligger under 35 %. De som är för statskuppen och de som tror att valen är en lösning på krisen säger att valdeltagandet översteg 60%. De nationella högertidningarna och tv-kanalerna visade ett lungt honduras och ett högt valdeltagande. Alla tomma röstlokaler och polisens attacker mot demonstranter i San Pedro Sula och militariseringen av lokala organisationen Red Comal i Siguatepeque ”hände aldrig i fredens Honduras"

Som många förutsett innebar krisen att Pepe Lobo skulle vinna. Men ett flertal latinamerikanska regeringar bl.a. Argentina, El Salvador och Brasilien erkänner inte valen. Nu visas Honduras som ett land i fred där valen är räddaren, men faktum är att ingenting är över. Zelaya är fortfarande instängd i Brasiliens ambassad i Tegucigalpa och motståndsrörelsen fortsätter sina protester som idag fyller fem månader och två dagar. Protesterna kommer att fortsätta såsom det polisiära och militära våldet. Nu ser vi klart framför oss att valen inte är lösningen på krisen och den upptrappade konflikten i Honduras. En stor sten vilar fortfarande över den honduranska demokratin!